http://www.youtube.com/watch?v=zgiKj9CE1-k&feature=player_embedded
Jag känner att jag behöver veta för mycket, i detalj. Jag vill veta allt du vet och lite därtill. Om jag inte får
veta så kommer jag spricka och gå under som Titanic. Ligga där under ytan och bara vara allmänt bitter över att saker och ting gick som dem gick.
Det är dagen efter utgång och allting känns segare än innan, alla färger lyser starkare och snön som täcker allting utanför fönstret förstör mina ögon. Man köper någonting obetydligt på rean för att fylla ett tomrum man känner växer alltför starkt. Man känner sig osäker och äcklig och tror att alla tittar fast dem kanske inte gör det alls. Eller så tänker dem "Oj vad hon ser trött ut" Fast man själv tror dem tänker det värsta möjliga. Batteriet på telefonen börjar försvinna, men det är ju inte så att någon ringer ändå, så vad spelar det för någon roll? Egentligen borde man sova och ignorera allt som gnager, men istället sitter man vid facebook och gör saken bara värre. Sen lyssnar man på Armand Mirpour och låtsas man gjorde något annat för stunden. Kanske testar att laga någon mat man inte gjort innan. Blir det dåligt tröstar man sig i att ingen är där att bevittna katastrofen, blir det bra är man ledsen för att man inte har någon att dela med sig till.
Nej, nu ska jag gömma mig under täcket med gitarren och sjunga om bättre tider, med mindre slask och kyla.
