Man måste lockas utav någonting för att känna motivation. Men vad händer den dag man inte känner för någonting särskilt längre? Den dag man inte vet vad man vill eller hur man ska komma på det. Eller den dag när man inser vad man vill ha, och att man, även med allt hopp i världen nedtryckt i en liten liten mörkbrun träig låda, ändå inte skulle nå det.

Lyckan som vi, sedan vi var små, fått se i filmer i överflöd, den kanske inte går att nås utav små onödiga överflödiga dödliga? Det kanske bara är karaktärerna i redigt romantiska filmer som någonsin får sitt "Happily Ever After". Eller så håller dem kanske bara minerna på duken, i våran tv apparat, och sen när man har sett slutet, orden som bränner hål i ens själ, hoppet som tänds för framtida lycka, bara för en karaktär finner den absoluta formen, och sen när man stänger av tv:n, stoppar undan VHS kassettet eller DVD skivan, så återgår dem till sitt liv och lever på det sätt man aldrig riktigt får se.

Är det livet lika perfekt som man fått för sig?

Nöjer dem sig någonsin med vad dem har? Får dem kriser då dem inser att dem hade velat leva ett helt annat liv, att dendär mannen som dem trodde var den rätta kanske aldrig borde fått kliva innanför farstun.

Jag vet att jag suktar efter en verklighet som jag tror är sann, och jag är inte redo att ge upp den tanken. En ideal värld där allting känns rätt, där man inte känner tvivel om den man blivit, där man inte tycker att man borde ändra minsta lilla detalj.

Ja, det är vad jag drömmer om, sådär om kvällarna innan man slår sig ner inför ytterligare en drömbildande film, som ikväll råkar vara; 'Dirty Dancing'.

Sen Inception så har jag, om möjligt, blivit ännu mer kär i Joseph Gordon-LeVitt.

Sen i detta nu, bara för att jag sitter och tittar på the Brothers Bloom klockan 2.30, så är jag nog lite förälskad i Adrien Brody igen också. Men ja, det faktum att Joseph är med i en scen, visserligen i bakgrunden, men ändå, gjorde mig lite sådär fnissig som jag blir när jag gillar någon lite extra mycket.

Innan det såg jag också I sell dead people, och där har vi Dominic Monaghan. Han är jag självfallet, sen han spelade Merry i Lord of the Rings, rätt kär i med.

Faktum är, att det nog inte finns särskilt många skådespelare som jag haft en liten crush på.

Vilken liten tramp jag är.

Lite tur vore extremt lyckosamt.

Måste ju egentligen inte berätta någonting ikväll. Måste egentligen inte säga någonting som har någon betydelse. Men samtidigt känner jag mig pressad, som om det är någon viktig sanning som bara måste få slås fram.

Sanningen är, att jag är rädd.

Verkligen helt livrädd.

Känner mig fast, som om jag blivit bunden på plats, och inte på ett bra sätt heller för den delen. Nej, bara helt limmad fast vid saker jag aldrig trodde. Jag behöver nyttnyttnytt. Saken är den, jag vet egentligen vad jag vill, men det känns bara så otroligt svårt. Men jag tänker inte ge upp än, det är för tidigt för det. Önskar bara att saker och ting ibland skulle bli serverade på ett yttepyttelitet hjälpande silverfat.

"When you wake up in the morning and your head feels twice the size."

Gör det någonting om jag sover lite nu?

Jag fick sådan lust att skriva ett litet kärleksmeddelande på någons spegel med mitt fina röda läppstift. Eller kanske i imman som blir när man duschar.

Ja, det vore fint.

Jag försöker fokusera på saker som är bra. Men saker som tynger ner mig, som förstör, smyger sig alltid in i hörnen, och kryper vidare in i djupet.

Vill bara säga följande:

Jenny Persson,

Jag vill aldrig leva utan dig, bara så att du vet.

Idag var vi barnsliga, men det är bra.