Sen Inception så har jag, om möjligt, blivit ännu mer kär i Joseph Gordon-LeVitt.

Sen i detta nu, bara för att jag sitter och tittar på the Brothers Bloom klockan 2.30, så är jag nog lite förälskad i Adrien Brody igen också. Men ja, det faktum att Joseph är med i en scen, visserligen i bakgrunden, men ändå, gjorde mig lite sådär fnissig som jag blir när jag gillar någon lite extra mycket.

Innan det såg jag också I sell dead people, och där har vi Dominic Monaghan. Han är jag självfallet, sen han spelade Merry i Lord of the Rings, rätt kär i med.

Faktum är, att det nog inte finns särskilt många skådespelare som jag haft en liten crush på.

Vilken liten tramp jag är.

Lite tur vore extremt lyckosamt.

Måste ju egentligen inte berätta någonting ikväll. Måste egentligen inte säga någonting som har någon betydelse. Men samtidigt känner jag mig pressad, som om det är någon viktig sanning som bara måste få slås fram.

Sanningen är, att jag är rädd.

Verkligen helt livrädd.

Känner mig fast, som om jag blivit bunden på plats, och inte på ett bra sätt heller för den delen. Nej, bara helt limmad fast vid saker jag aldrig trodde. Jag behöver nyttnyttnytt. Saken är den, jag vet egentligen vad jag vill, men det känns bara så otroligt svårt. Men jag tänker inte ge upp än, det är för tidigt för det. Önskar bara att saker och ting ibland skulle bli serverade på ett yttepyttelitet hjälpande silverfat.

"When you wake up in the morning and your head feels twice the size."

Gör det någonting om jag sover lite nu?

Jag fick sådan lust att skriva ett litet kärleksmeddelande på någons spegel med mitt fina röda läppstift. Eller kanske i imman som blir när man duschar.

Ja, det vore fint.

Jag försöker fokusera på saker som är bra. Men saker som tynger ner mig, som förstör, smyger sig alltid in i hörnen, och kryper vidare in i djupet.

Vill bara säga följande:

Jenny Persson,

Jag vill aldrig leva utan dig, bara så att du vet.

Idag var vi barnsliga, men det är bra.

Ja, så såg jag ut Halloween 2005. Jag gick i ettan och bodde i Visbys innerstad. Vi hade halloweenfest hemma på Uddens, jag, Emma och Sara.

Det var den tiden då jag vägde runt 100 och jag ville rymma ifrån det mesta. Allt utom Gotland. Nej, Visby kommer alltid finnas inom mig.

Ikväll kommer Emma och hälsar på mig. Hon har aldrig heller varit här.

Har inte träffat den kvinnan på mer än ett år. Senast var min student förra året i Juni.

Nu är det Augusti och allt känns lite sådär "Början på Höst".

"Du kan få mig hur lätt som helst"

'Do what you wanna do, don't think twice do what you have to do.'

Saw Ark yesterday, they were grand. And so were Brolle Jr. ;)