FYFAN vad jag är på bra humör just nu. Hade en så otroligt skön dag, även om det innebar lite stress där på slutet. Ja, jag och min fina flicka Jenny spenderade runt 2 timmar inne på Gekås, Ullared idag. Slutade med ett totalt köp på 1200 kronor, 9 nagellack, 7 filmer, och diverse andra småsaker som man bara plockar åt sig. Jag är en lycklig flicka just i detta nu, när jag sitter och ler åt min nya favoritfärg som skimrar ifrån fingertopparna.

Sen kom jag på en ny filmidé tidigare, independent. Så nu säger jag hejhej, för jag ska skriva.

taptaptaptaptap

Jag tror det blir enklare om jag ignorerar din existens.

"Dufinnsintedufinnsintedufinnsinte"

Oj vad mycket skit jag hade i "Hämtade Filer" Mappen.

Bland annat denhär bilden från "Lost Boys".

Diggar håret och glasögonen på mannen längst fram, Jason Patric.

Jag har inte mycket att uppdatera egentligen. Ville bara visa att jag lever, även om det är knappt.

Ikväll älskar jag Lars Winnerbäck lite extra mycket än vanligt, och vill spendera sisådär 1460 svenska kronor på hans Merchandise, hans officiella webshop. Ja, en t-shirt, ett linne, en väska och en munktröja.

Eller så börjar vi smått och köper en t-shirt ifrån cdon för 199. Dyyyyrt skriker inre Jag.

"Du är det bästa som hänt en idiot som jag."

Lasse Lindh är härlig att lyssna på, och man känner igen sig i texterna ibland.

Finns så mycket som hade varit lite extra fint att vara med om,

finns så många saker som jag känner att jag vill göra, för min egen skull, för andras. Men det är alltid någonting som håller en tillbaks, ibland vet man inte vad, Ibland är det alltför tydligt. Då blir man rädd, backar tillbaks, tror man inte är värd allt detdär som man faktiskt ville ha.

Man måste lockas utav någonting för att känna motivation. Men vad händer den dag man inte känner för någonting särskilt längre? Den dag man inte vet vad man vill eller hur man ska komma på det. Eller den dag när man inser vad man vill ha, och att man, även med allt hopp i världen nedtryckt i en liten liten mörkbrun träig låda, ändå inte skulle nå det.

Lyckan som vi, sedan vi var små, fått se i filmer i överflöd, den kanske inte går att nås utav små onödiga överflödiga dödliga? Det kanske bara är karaktärerna i redigt romantiska filmer som någonsin får sitt "Happily Ever After". Eller så håller dem kanske bara minerna på duken, i våran tv apparat, och sen när man har sett slutet, orden som bränner hål i ens själ, hoppet som tänds för framtida lycka, bara för en karaktär finner den absoluta formen, och sen när man stänger av tv:n, stoppar undan VHS kassettet eller DVD skivan, så återgår dem till sitt liv och lever på det sätt man aldrig riktigt får se.

Är det livet lika perfekt som man fått för sig?

Nöjer dem sig någonsin med vad dem har? Får dem kriser då dem inser att dem hade velat leva ett helt annat liv, att dendär mannen som dem trodde var den rätta kanske aldrig borde fått kliva innanför farstun.

Jag vet att jag suktar efter en verklighet som jag tror är sann, och jag är inte redo att ge upp den tanken. En ideal värld där allting känns rätt, där man inte känner tvivel om den man blivit, där man inte tycker att man borde ändra minsta lilla detalj.

Ja, det är vad jag drömmer om, sådär om kvällarna innan man slår sig ner inför ytterligare en drömbildande film, som ikväll råkar vara; 'Dirty Dancing'.