DIKT PÅ KANT, KANSKE LITE SANT
I väntan på ett kallande rop
ligger ett hjärta i en smutsig grop
Där kan det gott få ligga
Tills det istället börjar tigga
Efter romans och underbart lovande ord
Eller bara få bli helt jävla frigjord
Jag har lovat det så mycket
Tro på charm i konststycket
Märkliga skisser som jag kanske har gjort
Verklighet på duk som har passerat för fort
Ögonblick går ju inte att lita på
För ja, mina kläder är alltför blå
Precis som ögonen mina
Visst, ibland är dem fina
Men dem ser inte allt
Speciellt inte när det är kallt
Då tåras dem och dansar osann vals
Sakta kryper obehag uppför min hals
Ignorerar det med all min kraft
Och alla lögner som jag någonsin haft
För dem är otroligt många ska du veta
Saker man kanske borde distansarbeta
Eller bara sätta sig och tårna spreta
Tills kinderna blir alldeles vrålheta
Sitter och tittar ner på magen; vill peta
Kanske spricker den, med allt det där feta
Då kan alla se på mig igen och mig reta
Och jag kan kolla efter dig, jag kan leta
Svar som jag söker, dem kanske blir konkreta
Jag har ingen aning
Måste ut på spaning
Vilken uppmaning!
Eller föraning?
Stor utmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar